Rules by Jules

Idag gick en glad liten flicka ner på stan med förväntan i sinnet. Flickan skulle överlåta det dyrbaraste hon har till en okänd person.

Flickan var jag, och jag skulle inte hora utan jag skulle gå till frisören. Det som torde vara en ganska behaglig och rogivande stund slutade i totalt mörker.

Frisörjäveln totalt våldtog mig och mitt hår.

Först frågar hon hur jag vill ha det. Jag säger "Ta av det absolut nödvändigaste, jag vill ha kvar längden." Kvinnan, som uppenbarligen måste lida av något syndrom men som jag inte fattat då, börjar humma och dra i mina hårtestar som om det vore någon slags kojuver, sedan håller hon upp handflatan vid axelhöjd på mig. "Här måste jag klippa".

I HELVEETEEEEE HELLER! sa jag. Inte.

Jag vill bara klippa bort topparna, sa jag.

Sedan följer en tio minuters lång diss utav hur skabbigt och slitet mitt hår är och hur värdelös min mamma är som har fött mig ungefär. Kanske inte, men i alla fall hur ojämt och konstigt det ser ut och att såhär kan man ju verkligen inte ha det.

"Men då får det vara så, klipp bara bort topparna" stod jag på mig.

Där nånstans blev jag uppskriven på hat-listan i den f*ttans skalle kan jag tänka mig. En schamponering från helvetet följde med växlande hett/iskallt vatten. "När man har så slitet hår som du har måste man använda bra produkter", sa hon. "Jo, jag har bara grejer som kostar över 200 spänn från L'Oreal", sa jag. Tystnad.

Sedan. Sedan inleddes själva penetreringen på den här våldtäkten. Hon drar ner sina byxor och tar fram... kammen.

Kammen.

Då mitt hår inte har blivit borstat med något annat än skitdyr svinhårsborste sedan det för första gången blev blekt, hade hon ju lika gärna kunnat pissa på det på en gång. Kam + blött sönderblonderat hår är ingen höjdarkombo. Här tog hon ut sina inomboende aggressioner från alla tänkbara traumatiska barndomshändelser, hon slet så att min skalp lär ha blåmärken och min hals blev några centimetrar längre. Mina arma, älskade hårstrån flög åt alla håll och DEN JÄVLA HORAN drog bort tussar av mina små bäbisar ur kammen och slängde på golvet.

Här var jag ärligt talat nära på att börja gråta. De senaste fem åren har jag klappat varje hårstrå och vaggat det till sömns innan läggdags för att de inte ska lämna mitt huvud i förtid. Tilläggas bör att allt det här sker under total tystnad och jag bara väntar på hennes slutgiltiga touch som ska avliva mig. Då kommer det.

Fönen.

En fön som är inställd på 5350 grader celcius som denna kvinna, fylld utav hat och inomgroende frustration för att en kund säger emot, sätter ungefär en millimeter ifrån min skalp och bränner mig så att jag hoppar högt och mitt ansikte förvrids så hårt så att jag borde kunna skicka min framtida Botox-räkning dit.

När, näääääär ska detta helvete ta slut? Bara hugg ihjäl mig direkt, ge mig den slutgiltiga stöten så är det klart! kved jag. Inombords.

Vad hände sen? "Klar" säger hon, vilket är det enda som kommer utanför hennes läppar under hela akten.

Jag betalar 270 kronor och går därifrån.



May you rest in peace och jag tröstar mig med att du är på ett bättre ställe nu och att du slipper lida.